"Jag gav tre år av mitt liv till passionens mästare, men jag spelade aldrig huvudrollen i hans liv. Jag var för duktig, för fin, för lojal. För tråkig. Jag stannade alltid. Jag var någon att räkna med. Jag såg mellan raderna men jag vägrade att acceptera det. Jag visste men jag kunde inte ta in det. Man gör sådant, för kärleken. Ser bortom allt ont. Man struntar i om de skrattar åt en på stan, om de vet mer än du. Man bara går vidare, för vad ska man göra. Hur ska man göra. Man lämnar inte någon som är mer trasig än den man själv är. Man intalar sig själv att osäkerhet föder tvivelaktiga handlingar och så kämpar man. Man kämpar tills man ligger på golvet och kräks av sorg och svek. Och sedan räcker det. Sedan ser man sig själv som från ovan. Ställer sig på knä, reser sig, sakta men säkert och rätar på ryggen och ställer sig upp. Man säger, det räcker nu. Du gör för ont och ingenting känns längre. Man säger, du har gjort mig så illa för att jag ens ska se dina tårar när jag går. Du har bläddrat förbi mitt kapitel och du står inte ens kvar som en kursiv påminnelse i mitt."
- Emma Malmlöf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar