Kommer aldrig att lära känna dig igen, jag vill knappt. Finner mig själv i någon slags hatkärlek där jag inte kan skilja på något av dem. Cornelia tänker för sig själv, i ett fönster utan insyn.

Och så händer det som aldrig skulle hända. Mobilen blinkar till och hans namn blinkar elakt på den display hon i den sekunden gjort allt för att krossa. Men hon är för svag - det går inte. de talar, hon hör hans röst men kan inte uppfatta meningen. Hon avbryter honom.

– Jag skulle kunna svära på att stå vid din sida livet ut, men har inte modet att se dig i ögonen. En värdig mening bör knytas an till ögon. Det är bara det att jag drunknar i dina. Önskar att du aldrig kunde se, för jag är så genomskinlig inför dig. Nästintill naken trots påklädnad av tusen murar och miljontals ord. Men allting skalar du av. Och jag står tyst utan tankar. Du var så befriande. Att du räddar mig från dem. Hur gör du? Men framförallt, varför gjorde du det? Vad har jag gjort, och vad kan du se? Jag glömmer aldrig bort de ögonblicken då jag står utanför min kropp och allt jag ser är min själ i dina armar, som om mitt skal aldrig skulle skilja sig från dig. och nu - nu är allt borta. Och jag, jag står ensam kvar när du gått.

Hon gråter när hon talar, hennes naglar borrar sig in i den mjölkvita hyn på armen och lämnar små märken. Cornelia får ta sats för att sätta ord på ett mine.

– Kommer du inte ihåg vad du sa till mig?

Det är tyst i luren. Han andas.

– Du sa, du sa, du sa, Cornelia snubblar på orden. Du sa "jag går tusen mil, och om igen. men aldrig ett steg utan dig, hör du det. Aldrig utan dig. För det finns en värld jag vill dela med dig, och ögon jag vill syna med dig bredvid. Jag klarar mig alltid, men jag vill knappast. Hand i hand utan kompromisser, blå ögon mot svart natt. Jag är här, för att stanna". Det var det du sa. Och nu - nu har du gått.

Hon tar ett djupt andetag. Lägger på. Öppnar sin bok och skriver.

Jag har aldrig trott och kommer aldrig tro att glädje kan förena två indider så som sorg kan. Sorg flätar ihop människor, vare sig man vill det eller inte. Öden behöver inte vara likartade för att de ska slå klorna i varandra, det räcker bara med en viss uns sympati och medmänsklighet. För själen är inget påhitt, jag tror inte det. Och allt blir så mycket påtagligare, och allt blir tio gånger starkare. När det redan gör ont. Men nu, nu är det bara en som känner smärtan. Så vad förväntade jag mig annat än att falla isär

Emma Malmlöf